SIDAN 16

i rosA tAikons Arbetsrum

 faller ljuset mjukt över furumöbler 

och heltäckningsmattor. Redskapen på arbetsbordet står 
prydligt uppradade. På anslagstavlan sitter urklipp från de 
sextio år som Rosa har varit aktiv som silversmed, aktivist och 
skapade människa. Kaffet kallnar på bordet. Rosa sitter i en 
av fåtöljerna och berättar. Hon tar sig över hjärtat. 

– Du får förlåta mig. Jag blir så upprörd. Hjärtat klap-

par när jag talar om det här. För det är inget som jag har läst 
mig till, jag har upplevt det. Jag är uppvuxen i ett tältläger. 
Förföljelserna av och fördomarna mot romerna har pågått i 
århundraden. De kommer alltid att pågå, säger hon. 

Vi är i Flor, en liten by med tre hus, som ligger i 

Ytterhogdal, nära Sveg i Härjedalen. Här bor Rosa Taikon 
sedan 

1973

. Att åka hit är som att sväljas av skogen. Mil efter 

mil av snötyngda tallar längs med vägarna, som det ofta bara 
är vi och plogbilen på. 

Rosa har långt till Stockholm, där hon, hennes syster 

K ATARINA TAIKON

 och andra aktivister demonstrerade, gjorde 

politiska aktioner och talade direkt till politikerna för romer-
nas rättigheter under 

1960

-talet. Men hon är inte avlägsen från 

den politiska debatten, utan en aktiv del av den. Telefonen 
ringer hela tiden. Hon arbetar på sin självbiografi och sitt stora 
mediearkiv med artiklar om övergrepp och rasism mot romer. 
Hon skriver debattartiklar, har en stor korrespondens, och 
försöker svara på alla brev som hon får. Ett av de senare är en 
inbjudan från integrationsminister 

ERIK ULLENHAg

 till lanse-

ringen av regeringens vitbok, som handlar om de övergrepp 
och kränkningar som svenska romer har utsatts för under 

1900

-

talet. Rosa har varit till hjälp under utredningen och bistått 
med sina erfarenheter. 

Men kränkningarna slutar inte bara för att man tar fram 

en vitbok. Vi återkommer flera gånger till Skånepolisens regis-
ter över romer, som avslöjades förra året, där till och med barn 
var registrerade. 

– Vad har tvååringar i ett brottsregister att göra? Tala om 

fördomar och rasism. Romerna är inga änglar, de är som alla 
andra. Det finns ärliga romer och det finns oärliga. Det finns 
till och med kriminella romer. Men då ska det beivras på den 
som har gjort brottet. Inte som man gör idag, registrerar 

400

 

romer som inte har tagit en knappnål ens en gång, säger Rosa 
Taikon. 

Rosa blev förvånad när registret avslöjades, även om det 

under vårt samtal märks att hennes tilltro till den svenska 
staten och polisen inte är särskilt stor. Romerna har varit 
registrerade sedan 

1940

-talet, påpekar hon, och syftar på 

»Zigenarinventeringen« som genomfördes 

1943

– Vi bodde i läger då och det registrerades i vilken by och 

på vems mark vi bodde, hur många vi var och vad vi hette. Om 
vi var helzigenare eller halvzigenare. Som om man skulle vara 
en halv människa för att ens mamma var svensk och ens pappa 
rom. Hitler hade intagit Norge och Danmark och man väntade 
sig att de skulle inta Sverige också. Hade det skett hade jag 
inte suttit här i dag, säger Rosa Taikon. 

I januari fick Rosa 

2013

 års Olof Palmepris för sin kamp 

för mänskliga rättigheter. Hon ser det som ett erkännande för 
hennes och Katarina Taikons livslånga politiska aktivism. 
Systerns gärning för Sverige och de svenska romerna belyses i 

L AwEN MOHTADIS

 uppmärksammade biografi Den dag jag blir 

fri (

2012

). Där beskrivs Katarina som en medborgarrättskäm-

pe, besläktad med 

MAR TIN LU THER KINg

, som hon också träffade 

vid ett stockholmsbesök. En dokumentär baserad på boken 
är under produktion och kommer troligen nästa år. Katarina 
är mest känd för Katitziböckerna, som är baserade på hennes 
egen barndom. Men hon skrev också sociala böcker, den första 
var Zigenerska, som kom 

1963

 och beskrev romernas svåra 

situation. När hon och Rosa började arbeta för romers rättighe-
ter, bodde i princip alla svenska romer i lägergetton. 

– Det tog oss fyra år att tömma lägren. Vi bodde nästan 

2013 MOTTOg SILVERSMEDEN OCH AKTIVISTEN ROSA TAIKON OLOf PALMEPRISET föR SIN LIVSLåNgA KAMP föR ROMERS RÄTTIgHETER.  
I SOMMAR fYLLER HON 87 åR, MEN HAR ÄNNU INTE gIVIT UPP KAMPEN. KONSTNÄREN BESöKTE HENNE I ATELJéN I fLOR, I HÄRJEDALENS SKOgAR. 

ROSA TAIKON

iNTERVJu – SIDAN 17

på riksdagshuset, och kom med papper 
med vädjan och krav som vi uppvaktade 

OLOf PALME

 och 

TAgE ERL ANDER 

med, 

säger Rosa Taikon.

De lyckades, regeringen gav till slut 

vika för kraven. De svenska romerna 
fick flytta in i lägenheter, barnen fick 
gå i skola. Och de vuxna romerna, som 
hade förvägrats skolgång och varav vissa 
var analfabeter, fick rätt till vuxenut-
bildning. Otroliga framgångar, men 
ingenting kommer gratis. Man får jobba, 
betonar Rosa.

– Katarina jobbade socialt i tjugo år, 

tills hennes hjärta stoppades. Sedan låg 
hon i koma i 

14

 år. Hon offrade livet för 

det här, kan man säga.

Under 

1960

-talet mottog Katarina 

mycket hot. Många kom när de under en 
period bodde i ett hus tillsammans på 
Tyresö.

– Hon fick fruktansvärda brev. 

»Jävla zigenarkärring, ta dina zigenare 
och dra härifrån«, kunde det stå. Vid ett 
tillfälle fick hon ett paket med männis-
kobajs i. Barnen var små, så hon var 
livrädd och kunde inte sova om nätterna. 
Men man får inte ge upp. Är det något 
som man kan göra eller säga för att 
förbättra, så ska man göra det, säger 
Rosa Taikon.

Själv håller hon föredrag på skolor, 

föreningar, bibliotek och universitet. 
Det kommer busslaster med folk till 
Ytterhogdal för att höra om det arbete 
som Katarina utförde. 

– Jag tar emot Olof Palme-priset i 

Katarinas namn lika mycket som mitt 
eget. Det var hon som öppnade dörrarna 
in till samhället för de svenska romerna. 
Jag stod bakom ryggen på henne och 
knuffade på. Nu har jag jobbat socialt i 

60

 år, säger Rosa Taikon.

Samtidigt är det oväsentligt att just 

hon har fått det. 

– Det väsentliga är att det är en rom 

som har fått priset. Det har inte hänt i 
romernas 

500

 år långa historia i Sverige. 

Det faller tillbaka även på den övriga 
romska gruppen.

Rosas engagemang gäller inte 

bara de svenska romerna. Hon nämner 
situationen i Ungern, där Jobbik-rörelsen 
tillåts terrorisera och döda romer. Hon 
återkommer till hur romerna i Rumänien 
och Bulgarien har det, som gör att vissa 
av dem kommer till Sverige. 

–  I Agenda sa statsvetaren 

BO 

ROTHS TEIN

 att Sverige borde instifta en 

lag som förbjuder rumänska romer att 
tigga i Sverige. Han vill mena, som jag 
förstår det, att rumänska regeringen 
skulle tvingas att ta hand om dem om vi 
stiftar sådana lagar i Sverige. Men han 
vet likaväl som jag att rumänska reger-
ingen inte gör någonting för romerna. 
Trots att 

EU

 skickar pengar till dem just 

för det ändamålet. De pengarna hamnar 
i korrumperade politikers fickor och når 
aldrig romerna, säger Rosa Taikon. 

Den svenska självbilden som ett 

humanistiskt och antirasistiskt land ger 
hon inte mycket för. 

– Allt jag berättar för dig nu visar 

hur rasistiskt det här landet är. Har du 
någonsin hört vår utrikesminister 

C ARL 

BILDT

 säga något om romernas situation i 

Öststaterna och att mänskliga rättigheter 
borde gälla även dem, när han träffar 
utrikesministrar från de länderna? Har 

fREDRIK REINfELDT

 någonsin uttalat sig 

om polisens registrering av romer? Hur 
ska jag då kunna säga att det här landet 
är utan fördomar. De har funnits sedan 

1500

-talet och kommer från högsta ort, 

från stat, kommun och landsting, säger 
Rosa Taikon. 

– Och nu sitter det 

Sverigedemokrater i knäet på statsmi-
nistern. De är det tredje största partiet 
i Sverige. Det är skrämmande för oss 
romer. Det är som att vara tillbaka på 

1940

-talet, fortsätter hon. 

Hon ser kopplingen mellan nazis-

terna då och Sverigedemokraterna i dag. 
De har bara bytt namn på vägen. 

– Det här gäller inte mig, jag vet inte 

hur länge jag får vara kvar. Det gäller 
våra barn och barnbarn. Det gäller de 
invandrare som också dras över en kam 
och som Sverigedemokraterna inte vill 
ha kvar. Det kan jag säga, att det här 

landet skulle inte existera utan invand-
rare. Det är inga blåögda som sopar 
tunnelbanan. De får ta skitjobben, som 
det kallas, som svenskarna inte vill göra, 
säger Rosa Taikon. 

Samtidigt, menar Rosa, utan 

vänliga människor utan fördomar och 
rasism, så hade romerna inte överlevt. 
Hon är optimist, eftersom hon vet att 
det finns människor som är humanis-
ter och mänskliga. Hon nämner 

PER 

ANDER S f OgEL S TRöM

PER OSC AR SSON 

och skapande människor i allmänhet. 
Skådespelare, poeter, konstnärer och 
artister har mindre fördomar, menar 
hon.

en tr Agisk händel se

 som skulle komma 

att påverka Rosas engagemang var när 
hennes bror Paul Taikon blev mördad 
av en rasist i början på 

1960

-talet. Rosa 

anmälde och försökte få polisen att 
utreda, men de gjorde inga ansatser till 
det, eftersom det var en rom som blev 
mördad, menar Rosa. Den händelsen 
kom också att påverka hennes konstnär-
liga liv. 

– Min far 

JOHAN TAIKON

 var den sista 

romske silversmeden i Sverige. När han 
gick bort var det meningen att Paul skul-
le ta över traditionen. Det var bara män 
som höll på med det hantverket. Men 
när Paul blev mördad tänkte jag, herre-
gud, vem ska nu ta hand om den här 
lilla skärvan som finns kvar av zigenskt 
silversmide? säger Rosa Taikon. 

Det blev hon som tog på sig det. 

Teknikerna som Rosa har tagit fasta på 
är framför allt arbete med filigran och 
granalier, som är små, små silverkulor, 
som löds för hand och bildar mönster. 
Det är tusenåriga tekniker, och emane-
rar från de gamla etruskerna, egyptierna 
och fenicierna, samt från Indien och 
Punjab-området som romerna en gång 
utvandrade ifrån. 

– Det som pappa hade hållit levande 

kunde bara inte få försvinna. Jag hittade 
en kurs på Stockholm universitet där 
man kunde lära sig silversmide. Så jag 
sökte, kom in och tillverkade ett par 

SIDAN 18 – iNTERVJu

manschettknappar och ett halsband, 
säger Rosa Taikon.

När kursen var klar gick Rosa in till 

kursledaren och frågade om han trodde 
att det kunde vara möjligt för henne att 
komma in på Konstfack. 

– Jag hade ju hört talas om det och 

det framstod som himmelen för mig. Men 
han var ärlig och svarade att nej, Rosa, 
det tror jag inte. Först ska man ha gått 
grundskola, sen gymnasiet och tagit 
studenten, och förberedande kurser. Jag 
gick hem och grät. Sen blev jag förban-
nad. Inte skulle väl han få tala om för 
mig vad jag skulle göra.

Hon gick direkt till Konstfacks 

rektor och visade upp vad hon hade gjort 
på kursen. 

– Jag sa: »Jag är 

35

 år, zigenerska 

och har ingen annan skolgång än två år 
på Birkagårdens folkhögskola. Men jag 
har gjort de här.« Han sa: »Det här är 
väl bra.« Jag tror inte han förstod sig på 
silversmide. Jag brukar visa upp de där 
sakerna som skräckexempel i dag. Eller 
så såg han på mig att jag skulle klara av 
det, berättar hon. 

Rosa antogs till Konstfack och gick 

där under fem år. Där arbetade hon hårt 
för att kunna förvalta och utveckla det 
romska hantverket. Rosa hann aldrig 
lära sig det direkt av sin pappa medan 
han levde. Men hon hade bilder på hans 
smycken. 

– Jag bodde nästan på Konstfack. 

Jag kom dit klockan åtta på morgonen 
och gick hem vid tio på kvällen. På kväl-
len kom vaktmästaren, skramlade med 

nycklarna och sa: »Ska ni inte gå hem 
nu, så jag kan låsa.« säger hon. 

Det första smycket hon gjorde på 

Konstfack var i sin pappas stil, med 
snirkligt granalie-arbete. Hon gjorde det 
till Katarina, och har fortfarande bilder 
uppsatta på väggen av henne när hon bär 
det. Redan där finns den hos Rosa åter-
kommande yxformen, som är inspirerad 
av en silverstav som hennes farfar hade. 

Efter att Rosa gick ut Konstfack fick 

hon chansen att ställa ut sina smycken 
på Nationalmuseum 

1969

. Det var hennes 

första stora separatutställning. 

– Ja, då var det kaos däruppe, kan 

du tro. Intendenterna höll på att få 
spader och sa: »Vi kan ju inte ställa ut 
bara en smed, vad ska alla andra smeder 
säga då?«

iNTERVJu – SIDAN 19

Men chefen på Nationalmuseum var 

intresserad av mina smycken och svara-
de: »Men herregud, zigenarna har varit i 
Sverige i 

500

 år, är det inte dags att vi får 

se något som en zigensk hantverkare har 
gjort?«

Utställningen var unik och blev 

mycket omskriven i tidningarna. För 
Rosa var det inkörsporten till ett liv som 
silversmed. Nu finns det få museer där 
hon inte har haft en utställning under 
åren. Hennes smycken ställdes till 
exempel ut i en stor separatutställning 
på Nordiska museet i Stockholm 

2011

. På 

invigningen talade kulturminister 

LENA 

ADEL SOHN LIL JEROTH

. Och Rosa förstås, 

som står där mitt framför den monu-
mentala Gustav Vasa-statyn. Sveriges 
landsfader, av en händelse också den 
kung som initierade trakasserierna av 
romer i Sverige. 

– Det kändes förskräckligt. Jag ska 

stå och prata och bakom mig sitter den 
där jäkla gubben som tog knäcken på 
romerna. På 

1500

-talet hade du kunnat 

skjuta mig och fått betalt för det. Det 
fanns en lag på det, säger Rosa Taikon, 
men tillägger också att utställningen var 
fantastisk.

rosA bör jAde ArbetA

 redan som liten. 

Hon fick ta hand om de yngre syskonen 
och hjälpa till med försörjningen. Hon 
lärde sig spela trummor som tioåring, 
spelade med i familjens band och beta-
lade nöjesskatt. Flera av hennes kusiner 
försörjde sig som sångare, dansare och 
musiker. Rosas pappa drev under en 
period ett tivoli med 

60

 anställda, mesta-

dels svenska unga män som ville undgå 
militärtjänsten och därför gömde sig 
bland romerna. Han var tusenkonstnär, 
förtennare, kopparslagare, guld- och 
silversmed. Andra släktingar drev också 
tivoli eller var hantverkare. 

Rosa reciterar en beskrivning av 

romer från ett gammalt uppslagsverk. 
Hon gör det ur minnet. Hon har gjort det 
förr. Van vid att ständigt förklara, under-
stryka och upprepa hur illa det har varit. 
Hur illa det fortfarande är. 

– »Zigenare äro ett mörkt folk med 

svarta stirrande ögon, obenägna till hårt 
arbete. Deras främsta inkomstkälla är 
baserad på stöld, tiggeri och spådom.« 
Så skrev man om romerna. Varför, har 
jag ofta frågat mig, finns det inga seriösa 
forskare som talar om vad romernas 
kultur består av? Vad de har levt av. 
De har varit mattvävare, vagnmakare, 
förtennare, musiker, tivoliägare och 
massa andra saker. 

Istället har det funnits »zigenar-

förståsigpåare« som Rosa kallar dem, 
oseriösa forskare som gjorde sig en 
karriär på romerna, och vars fördomar 
hamnade i uppslagsverken.

– Min pappa, mina farbröder och 

kusiner levde alla på sin kunskap och 
konstnärlighet. Så skriver man att de 
ägnar sig åt stöld, tiggeri och spådom. 
Förstår du hur det känns? Hur skulle 
det kännas om din mamma och pappa 
blev anklagade för det?

Hon påpekar hur romernas 

skicklighet sågs som ett hot av andra 
hantverkare.

– Romerna var kunniga och upplev-

des som en konkurrens. Så vi fick bara 
stanna tre veckor på varje plats. Förutom 
när vi drev tivoli för då fick kommunen 
in nöjesskatt, säger Rosa Taikon. 

Själv beskriver hon sig som smed 

och socialarbetare. Helst inte konstnär, 
det är ett för stort ord. Men hon har alltid 
varit en skapande människa. 

– Jag har en kreativ ådra som har 

gått i arv från min far och mina förfä-
der. Men jag har inte bara jobbat med 
hantverk, utan också varit piga, skurat 
golv hos folk, arbetat som servitris på 
Bäckahästen och Brända tomten och 
stått i affär. Jag har dansat, spelat och 
varit med i filmer, berättar Rosa Taikon. 

rosA l ägger på et t

 till vedträ i bras-

kaminen. Hon blir trött av att prata. 
Blir arg när hon talar om förtrycket av 
romer. Ledsen när samtalet kommer 
in på anhöriga som hon har förlorat i 
förtid. Varje situation som hon beskriver 
befinner hon sig i, även om vissa av dem 

Ȁr m

an e

n s

Kap

anD

e m

Änn

isKa v

ill m

an s

Kap

a ti

lls 

De b

Är u

t e

SIDAN 20 – iNTERVJu

hände för länge sedan. Rosa fyller 

87

 i 

sommar. Hon visar oss sina smycken. 
Otroligt välgjorda arbeten som glimmar 
i ljuset från de stora fönstren. Jag får 
testa och känner tyngden mot bröstet. 
Hon gör vanligtvis enstycksarbeten, som 
kan ta upp till två månader att tillverka. 
Varje granaliekula, som kan vara så 
liten att två får plats på ett knappnålshu-
vud, ska lödas var för sig. 

– Jag har inte valt det lättaste att 

jobba med. Jag har slitit, men är glad 
att jag överlever på det. Jag har hållit 
i hammaren i sextio år. Men nu är jag 
lite bekymrad, kommer jag att kunna 
fortsätta med den här onda armen? Mina 
händer är svullna för att jag har artros. 
Det gör lite ont i själen, för är man en 
skapande människa vill man skapa tills 
de bär ut en, säger Rosa Taikon. 

Rosa kan inte ha smycken hemma 

längre, utan har dem egentligen i ett 
bankfack i Sveg. Så får hon åka och 
hämta dem när hon ska ha besök. Hon 
oroar sig för inbrott. 

– Jag har en fantasi som sträcker sig 

åt alla håll och kanter. Den gör också att 

jag blir orolig och rädd. Fantasi handlar 
inte bara om det jag gör vid arbetsbor-
det, som skapande människa tar man 
med sig jobbet till sängen. Det är det 
värsta. Gjorde jag rätt? Borde jag ha 
gjort på ett annat sätt? Kraven på mig 
själv är oerhörda. Men det är en styrka 
också, säger Rosa Taikon.

Strängheten kommer från hennes 

far, som alltid var noggrann med städ-
ningen, och satt uppe och arbetade med 
guld- och silverarbeten på nätterna. 

– Pappa lärde mig att ordning och 

reda sitter i ryggraden. Han var sträng 
när han skulle lära en, men krediterade 
en också. När jag sopade golvet i tältet 
fick jag höra »Där borta är det skräpigt, 
det har du hoppat över.« Eller när jag 
lärde mig spela trummor »Nej, nej, 
Rosa, så gör man inte. Ta inte i så hårt, 
lyssna på takten«. Men jag skulle aldrig 
byta ut min fars universitet mot någon 
akademisk examen, varken i Lund eller 
Uppsala, säger Rosa Taikon.

Hon hoppas att hon kan få fortsätta 

att utvecklas som silversmed. 

– Den som säger att den är en 

fullbordad konstnär är ute på hal is. 
Man kan aldrig kunna allting. Så länge 
man lever och andas så lär man sig, 
säger hon. 

Rosa pekar på skrivbordet och 

berättar att hon har en ring som har legat 
där i trettio år. När folk får se den säger 
de: »Men den är väl bra?« Men för Rosa 
räcker den inte. Så den får ligga i lådan. 
Och ju äldre hon blir, desto högre blir de 
egna kraven.

– Ju mer man vet, desto värre blir 

det. Det finns ingenting som heter »det 
får duga« hos mig. Det måste vara bra. 
Om ni bara visste hur sträng jag är mot 
mig själv. Att vara perfektionist är inget 
att skryta om, det är jobbigt, säger Rosa. 

Det börjar bli sent och vi packar 

ihop. Det har snöat ännu mer. På vägen 
ut får vi sopa Rosas blå trapp ren från 
snö. Det får alla som besöker henne göra. 
Och det är många som besöker henne. 
Fler lär det bli när hennes 

900 

sidor långa 

biografi kommer ut. Vänta bara! 

Te x T: Sanna Samuel SSon 

F oTo: emilia Bergmark-Jiméne z

SIDAN 21